DongleCalls: nya, friska tag

oohhh yes... vilken underbar känsla. Hur känns den?
- Som att komma till ytan efter att varit under vatten en tid.

Fast få inte upp förhoppningarna nu, det är inget vidare spännande egentligen. Inga snaskiga privatlivsutvikningar här inte. Saken är bara den att jag lagt grunden till mitt musikskapande 2.0 här nere.

Hela grejen började med att jag tog med en bärbar hårddisk från fäderneslandet som innehöll allt jag kunde tänkas behöva för att mecka musik och så. Faktum var att hårddisken höll allt jag hade i Sverige. Du anar inte hur mycket knep och knåp det var att frakta ner den hit genom tull och så, men skam den som ger sig. Efter mycket slit skulle jag äntligen plugga in den i mitt nya hem, men vad händer? You guessed it; den pajar.
De två sannolika orsakerna är
A; jag tappade den i golvet precis innan jag skulle plugga in den, eller
B; det vart ett litet kulturellt missförstånd mellan det australiensiska vägguttaget och adaptern.

Båda teorierna är faktiskt rätt osannolika, men tillsammans bildar dom en någorlunda bild över den lilla katastrofen.

Så där satt jag i alla fall, och kände mig ett snäpp längre bort från hemma. Skam den som ger sig skrev jag nyss; men jag måste medge att jag är skyldig lite skam eftersom jag faktiskt gav upp vid det här tillfället. Jag tänkte att det bara var att omfamna mitt nya liv och återuppta musiserandet hemma. Det gick bra ett tag, men ständigt låg det och gnagde i mig. Varje gång jag lyssnade på bra musik kändes det som något bokstavligen bet i mig. Det hela kulminerade när jag intensivstuderade ett set från Richardo the man Villalobos, då kände jag att jag skulle kunna gå rätt långt för att få knepa lite grooves. Dessutom kände jag mig avundsjuk och frustrerad.

Häromnatten (Lördags) samtalade jag med min favoritbritt om just musik och så, och han frågade frankt som ett barn varför jag inte fixar lite program och gör vad jag kan på min om än potenta, ändå begränsade, laptop.

Det var som att Gud rufsade mig i håret i det där ögonblicket, och utöver änglakören hörde jag också min gamla förebild sjunga 'You've got to learn to earn even in the face of adversity'.

Nu sitter jag här med en liten mobil funkfabrik och känner mig rätt nöjd med tillvaron...

Förvånad över att allt funkar är jag också