harang

Hej Bullen, jag har ett problem.

Synd att man inte kan skicka sina tonårsbekymmer till bullen och få dom besvarade med en pedagogisk liten kortfilm. Det hade jag behövt nu. Inte för att jag har klamydia eller nåt annat smuts på snorren, eller att jag misstänker att min partner är otrogen. Inte ens utstött i skolan.
(faktum är att det snarare är jag som avstött min klass)

Hur som helst har jag ett sånt där ytligt problem igen som får Ebba von Sydows blogg att framstå som djup. Kruxet är att det finns för många toner och ackord, och jag vet inte vilken kombination jag ska välja till min senaste låts huvudsynth.

Nu kanske nån dumsmart tjomme sitter och tänker att jag ska bestämma om jag vill ha en glad eller ledsen låt eller så, och till den människan (jag har en speciell i åtanke här) säger jag bara att det funkar inte så

Många höjer på ögonbrynen när jag berättar om min blipp-blopp musik och blir hindrade av sin artighet att fråga "varför i helvete gillar du det där? Vad, just vad, finns det som tilltalar i det??" jag ser mycket väl hur folk håller på att bajsa på sig av bajsnödig frustration att få veta, men jag brukar aldrig ge mig in på att förklara. Hade jag haft tid skulle jag gärna gjort långa utvikningar här med exempel och diagram, men den kortfattade versionen är att jag ser mnml som abstrakt i jämförelse med "vanlig" musik. Man blir inte påprackad någon jävla historia, nåt direktiv om hur man ska känna eller något annat slags "jag gör musiken och du upplever den, jag är din härskare, och det är så bara för att jag helt enkelt är bättre än du"-budskap.

Jag föredrar musik som är öppen för egna tolkningar, bortom glad/ledsen, dur/moll eller något annat schablonartat. Lyssna på 'Minilogue - The Leopard' och förstå vad jag menar. För nu känns det som jag sjunger för en dövklass.