gny och gnäll

Idag hörde jag en låt (av Bob Hund, vad annars?) som jag verkligen identifierar mig med. Det är verkligen så att dom två första meningarna stämmer överrens med precis allt för tillfället. "tjejerna är borta, jag är oouuinspirerad".

Det är faktiskt rätt surt, jag känner mig ur harmoni med allt. Har inte sprungit på tre veckor tack vare något slags ninjavirus som sänkte mig, har inte klättrat på mer än en vecka för att min högra biceps höll på att gå av och flaja iväg som en gummisnodd och jag har varit inkapabel att göra sjysst musik sen min kreativa urladdning med Homo Sapiens. Så vad har jag gjort då? Tiden jag "tjänat" har jag "investerat" i skola, jag har pluggat, pluggat och pluggat. Jag har gått runt som ett inåtvänt, apatiskt mumintroll och lyssnat på min konstiga musik. Åkt till och från skolan. Pluggat och varit för mig själv.

Men det som är allra jobbigast är att jag inte känner mig som någon slags ballong fylld så att den kommer explodera, snarare känner jag mig som en trött och vissen blomma som behöver en väldig massa tid, omtanke och kärlek. Men inte en käft är redo att leverera.

Känns det som i alla fall. Men nu är det fredag imorgon och sommarvärmen har kommit, så något gott borde väl komma av helgen. Annars ska jag sminka mig som Marilyn Manson och flytta ner i källaren.