alla jag pratar med beklagar sig över hur mycket skolelände dom har att bry sig om, och alla konversationer dessa dagar inleds med att skryta ikapp om vem som har det sämst. Jag brukar oftast vinna när jag namedroppar 'prov i integraler och differentialekvationer'.

Men ja, sen kommer man ju till faktumet att jag verkligen är bekymrad över skiten, som jag ska ha prov på i morgon. Fast egentligen inte så värst, för mest huvudbry får jag av frågan om jag ska till skolan tidigt imorgon för en mattelektion och en massa håltimma eller om jag bara ska softa hemma och 'ladda upp'.

Det här får mig osökt in på vad en kille berättade för mig idag, efter att jag cyniskt totalsågat den tröstande känslan av att någon blåser på skrubbsåret som en placeboeffekt utan egentlig fysisk förklaring. KI-killen såg sin chans och berättade att det beror på att man har olika nerver för smärta och känsel, och om man stimulerar känselnerven glöms smärtnerven bort. Men som sagt, killen pluggar till läkare på KI också.

Kanske detta är ett sjysst sätt att förmildra sitt liv på? Väskdebatten gör sig påmind, bekymra dig om shoppingen istället för att du shoppar för att slippa dina bekymmer.

Idag kom jag till slutsatsen att moder Jord är rätt körd hur vi människor än gör, och predikade lite för det dystra faktumet i en diskussion, men blev endå beskylld/hyllad för att vara en optimist utan dess like. Vad kan man dra för slutsats av det? 'Jo visst kan du ha rätt i det, men du verkar ju endå inte så bekymrad om det'. Pjaa, beror det på att jag inte ens tror på mig själv eller bara rätt upp och ner är dum i huvudet? Får meditera lite över det.
Meditera i horisontellt läge.

För övrigt fick jag väääärldens bästa business idé idag, och den är så pass bra att jag inte ens ska dela med mig av den >:)