balansakten

Jag har inte varit sugen på att göra något inlägg nu på länge och jag vet inte riktigt vad det beror på. Förmodligen för att för lite händer, eller har hänt. Den stora pendeln har liksom stannat, allt är i balans. Inga vågor går på vattnet, det ligger stilla som på en sommarmorgon.

Sen om detta är något oerhört yogapositivt eller något förskräckligt beigedåligt svenskt, det återstår att ta reda på. Förhoppningsvis är det nog mer av det första. Jag menar det är ju inte som att jag går runt och har skittråkigt, nej nej.

Fast å andra sidan: i morse kände jag mig fan inte i balans. Jag var mer än vanligt vred på min klass, och mitt normala är inte "småfrustrerad" om vi säger så. Sen när min vän (!) stod och kikade närgånget när jag skrev sms och frågade vilket ord det var jag misslyckades att skriva, då höll jag på att få ett sånt där befriande ryck. Tyvärr höll jag mig, fast det var nog bäst så egentligen.

För övrigt stötte jag på härligaste ungen när jag rastade hundarna härom dagen. Han frågade lite nyfiket vad dom höll på med. Jag svarade att dom luktade på marken, pedagogisk som jag är. Sen dryftade vi det ett litet tag, tills han frågade om min hund var brun eller grön. "ja, jag är lite färgblind". How cute isn't that?

Men det måste vara häftigt, att vara öppen för möjligheten att hunden både kan vara grön eller brun. Han har liksom ett extra alternativ att tolka saker på.

Det får mig lite att tänka på en grej om färger jag klurat på. Obs, detta är inget vidare originellt. Hur som helst; hur vet vi vad våra medmänniskor ser för några färger i sina huvuden. Det du kanske tycker är rött kanske jag tycker är beiget, eller det du tycker är mocka tycker jag är himmelsblå. Att vissa frekvenser av ljus reflekteras, och att vi har samma tappar och stavar i ögonen kan vi slå fast vid. Men hur det däremot ser ut där inne i skallen, det är lite svårare. Kan vara värt och tänka på nästa gång du grälar med någon.