doppelganger

Det här är en inte alla förunnad känsla, men den är likt sin natur väldigt tvåsidig. Jag snackar om vetskapen att man har en dubbelgångare.

Inte bara en dubbelgångare som kanske ser ut som en själv, utan också låter och beter sig som en. Jag har till och med träffat min dubbelgångare, och visst kan jag hålla med om vissa likheter, men alla som träffat oss båda har utbrustit att vi verkligen är karbonkopior.

Nu är det så att jag inte umgåtts med snubben i fråga mer än en kväll, men nu verkar det vara på tapeten med en liten get-together och jag är fan nervös av alla tänkbara känslor. Tänk er lite kärleks-pirr-i-magen, fast av kärlek till en själv. Eller så är det något annat, lika bisarrt. Jag kanske har skapat mig någon sorts magisk spegel i mitt sinne sen sist, eller satt upp honom på en pedistal och hyllat han som en konung. Fast då är det nog egentligen bara mitt underjag som är ett snäpp smartare än mig som har kommit på ett vattensätt att ge en själv beröm.

Ja, hujeda mig hur ska det här gå?