äta bör man, annars dör man...

i skrivande stund (jag skriver bokstavligen talat med en hand) så äter jag en grillad muffin med jordnötssmör, chunky style. Den svängde jag ihop för även om min grillade frukostwrap var ofantligt god så var jag fortfarande lite sugen, och jag kände inte för ett till äpple - jag har ätit äpplen till förbannelse på sista tiden.

Jag funderar på att sälja idén med min frukostwrap till Subway eller nåt; avokado, sallad, soltorkade tomater, pesto, skinka och lite ost. Just de här ingredienserna kan du hitta i så gott som varje australiensiskt kylskåp, och i vårt hus är vi extra lyckligt lottade, för vi har en mackgrill. Om det är något jag kommer skaffa när jag kommer hem så är den en sån där liten grill.

Så vad har jag ätit under vårt föräldrafria lilla äventyr? Man skulle kunna likna dessa snart två veckor vid ett detoxläger motiverat av lathet. Efter några dagar fattade jag galoppen och kokade upp en balja ris som jag sedan tagit små skålar ur och smaksatt med vad jag hittat. Pasta har jag käkat, och gröt. Müsli. Basvaror och halvfabrikat.

Ta min gårdag som exempel: frukost; gröt med tärnat äpple och mjölk och en avokadofralla. Sen åt jag ett äpple. Till middag avnjöt jag en skål ris med tandorikräm och ett äpple. Min kvällsvard var två morötter och ett chokladkex.

Men nu är inte allt misär, jag gillar faktiskt min nya kost. Du vet när man käkat kinamat och alla runt bordet säger att man blir "skönt" mätt på kinamat, och inte glufsigt proppmätt, ungefär så har det känts. Dessutom har vi haft roligt i köket de gånger vi ätit tillsammans, våra kycklingfajitas kommer gå till historieböckerna som minst sagt lyckade. Tack Gamle El Paso för dina halvfabrikat!

Nej du, det är inte Eden du ser, utan kråkboets fall.

Crow's Nest Falls.

Som lite bakgrund så har det här stället hajpats upp rätt mycket av i princip alla. Och när man har en flickvän som jobbar 8 till 17 som stämt träff med henne på kvällen, ja då kan det hända att man lätt finner sig slösa bort själva dagen när man går runt och mest bara väntar.

Så där låg jag och vältrade mig i en eftermiddagstupplur när Jaki frågade om jag ville hänga med på en utflykt. Helt oplanerat. Jag tänkte att jag behövde göra något av dagen och tackade ja, och vips satt vi där i bilen - iklädda badkläder och lyssnade på Manu Chao, och kände oss somriga som aldrig förr.

Ja, eller Jaki kände sig nog inte så somrig. Australiensisk sommar är tydligen inte njutbar på samma sätt som den svenska. Hon kände sig nog mest fylld av vårenergi...

Vi åkte bil genom 40 km av naturskönhet. Det är verkligen något speciellt med stora vilda träd som pryder vägkanten och skyddar från de stora landarealerna runt om. Nu är det säkert inte bara romantiskt, nu när jag tänker efter är nog träden där för att skugga bilisternas ögon, och de stora vidderna är kalhyggen efter skogsavverkning... Men oavsett orsaken var det fint.

Jag har blivit helt sommartagen (vår) och tar sällan på mig skor numer. Detta fick jag lida för, eftersom man måste knata i skogen i 15 minuter efter man parkerat bilen. Det fanns inte mycket annat att göra än att bita ihop och hoppas att destinationen var värd eländet.

Hade det inte varit för den här lilla rackaren hade inte utflykten varit värd mödan;

Hampus lurar Australiens djurliv med ett löv som ser ut som pommes frittes

Det här är en rock wallaby, och jag kände mig som värsta Gandalf när jag kunde gå så nära den. You know, we Swedes are practically one with nature. Sen visade det sig att dom här små råttkängururna hade lärt sig att plunda folks ovvaktade picknickkorgar, och att dom med sin söthet kan charma i princip vilken psykopat som helst till att ge dom nåt att knapra på. Men det visste ju inte jag, och kände mig som en indian för en stund.

One with nature... eller nåt...

Så det där var mitt äventyr med Crow's Nest Falls.

On a side note: som bekant har jag en liten fetisch för armband. Minsta tecken på att du har en liten flimrande låga av individualitet inom dig stampas rätt så brutalt ner av min skola. Jag har ett armband som jag haft i ett och ett halvt år nu, och jag är en människa som tror att man kan ladda själlösa objekt med energi som man kan värma en sten i elden, så därför vill jag ogärna ta av mig det. Under första terminen av skola var det ingen problem eftersom man hade på sig långärmad tröja, men kommande termin är uniformen shorts och skjorta. Vojne vojne...

Tidigare i mitt liv kunde jag knappt se skillnad på en ÖB-skjorta och en från La Chemise för tusenlappen, men skolskjortorna här nere har öppnat mina ögon. Jag vill inte ens föreställa mig hur jag kommer se ut i shortsen...

jaja...