Terra Australiensis

bah vilken ironi, jag har gått runt med en idé för ett bra inlägg (försöker ta tillvara på dom) men givetvis har tanken flytt mig innan jag hann hit. Just som jag klagat om detta fenomen på höglitterär nivå.

Så istället tänkte jag skriva om vad jag för tillfället tänker på. Hah, få inga smaskiga förhoppningar: det första jag tänkte på var jord. Australiensisk jord...

Den flaskan pekar på när den snurrat klart brukar ju få ta skeden i vacker mun (hjälpt av grupptryck, oftast) So here we go, I give youuuu Jord!

Den australiensiska jorden är ingen dassfärgad skit som framträder där inget annat finns, den är mustigt tegelröd och avnjuter en helt annan respekt från mig än den svenska. Som jag tidigare nämnt är det mesta i Sverige tråkigare och mer färglöst i jämförelse med vad som bjuds här ner. Gräset som växer i den röda jorden är tjockt och alltid gulnat och blekt. Det bildas ett ungefär två centimeter tjockt lager med samma konsistens som grönmossa ovanpå jorden, som utgörs av dött gräs och något annat jag inte kunnat identifiera; förmodligen fångar det upp vatten bättre.

På tal om regn, jag kom hit i vetskapen av att det är en allvarlig torka, och jag förväntade mig rent av ett afrikaklimat. Icke sa nicke, och Hampus frös från dag 1. Sen när jag kommit över det och intalat mig att nu slipper jag i alla fall regn, vad händer då? Det regnar, och som jag sagt: slumpen har dålig fantasi. Fast någon monsun var det inte, det var på sin höjd som en blomdusch.

Åter till jorden. Där svensk jord kännetäcknar åkermark och brist på utveckling, en själsfrände till bonden, så är den australiensiska jorden mer en påminnelse om att det här är en vild kontinent som människan inte varit på länge. Än finns det fler fläckar att täcka med bebyggelse så att sägaThat was about it, I think...