Vådliga luftfärder

idag fattade jag ett viktigt beslut, man skulle nog kunna kalla det ett avstamp av något slag. På bussen hem från Brisbane bestämde jag mig för att börja tänka på engelska. Tänkte att det kunde vara dags att börja med det, och att det skulle bättra på mina english communication skills.

I Brisbane hade jag och skolans kulturklasser sett musikalen 'Miss Saigon'. Den var en saftig besvikelse, men det är inte just det jag vill svamla om nu, utan en anekdot läraren berättade när han presenterade musikalen (som tekniskt sett är det en rockopera) några lektioner innan utflyktsdatumet. Rockoperan utspelar sig Vietnam under inbördeskriget.

Ja, för när annars har lilla sketna Vietnam varit intressant för oss än då? Kanske möjligen blir det det nu när Thailand kapsejsar och västerlandet vänder sina giriga blickar mot nästa mål?

Hur som helst sög kriget hård för stackars risodlande kreti och pleti, som hemskt gärna ville ut ur landet. När amerikanska plan lyfte från det lilla helvetet var människor så desperata att komma iväg så dom faktiskt höll sig fast i vad dom kunde, landningsställ och dylikt, och hoppades på det bästa. Medge att det måste finnas motivation bakom en sådan bragd.

Detta fick mig att tänka på vad någon random kulturpersonlighet sa i en intervju i DN. Han berättade om ett filmklipp där en samling människor gör en varmluftsballong klar för avfärd. Av någon anledning började ballongen lyfta, och människorna som höll i linorna till den gjorde tappert sitt jobb och släppte inte. Inte ens när deras fötter lyfte från marken släppte dom linorna, och mot skyn steg de upp och upp. Undan för undan förstod dom att det ironiskt nog bara var att genom att släppa taget om sin lina de kunde undvika det fruktade 'bli-en-blöt-fläck-på-marken-ödet', som så ofta drabbar den som inte har något att hålla fast i på hög höjd.

Här infinner sig frågan 'När är det dags att släppa taget?". Vissa exeptionellt tappra linhållare släppte inte förräns dom var på en höjd hög nog för att ge dom allvarliga skador. Hängde dom kvar för att bevisa sin tapperhet? Ingen ville vara först att släppa och därmed bli beskylld för feghet. Kanske har det något att göra med det här att automatiskt misslyckas och hålla ryggen fri från kritik jag skrev om häromdagen?

Hur som helst känner jag mig lite berörd av ämnet, jag som maniskt följer dn.se timme för timme och chattar på svenska. Både att blogga och att skriva dagbok gör jag även på vårt vackra, sjungande språk. Men, är ändå inte poängen med hela det här Australienprojektet att jag ska bättra på engelskan?

Ja, ärligt talat är hela det här resonemanget en bit överflödigt eftersom jag inte kommer ändra på något av det där. Men jag ska i alla fall börja tänka på engelska nu framöver,
*när jag inte skriver eller läser svenska that is...
Jag misstänker att det är löjligt svårt att ställa om en så pass grundläggande grej i hjärnan bara sådär. Fast visserligen tänkte jag på engelska redan dag 3 eller så när jag gick och la mig, fast då hade jag varit isolerad från dator och svenskhet... Istället för att ta bort roten till 'det onda' tänker jag anstränga mig lite hårdare.

Äta kakan och ha den med? Gå och lägg dig.