en torsdag i propagandans förtecken

Ni vet hur man ser tillbaka på veckan som gått och tycker att den gått fort; jag visste redan i måndags att veckan skulle rusa förbi. Fast det tenderar ju att bli så när man har mycket i framtiden att se fram emot. Veckodagarna här är uniformt lika och flyter ihop till en blå/grådaskig, diffus period mellan de färgstarka helgerna.

Dagen börjar strax efter sju, då det är dags att stiga upp. Runt klockan åtta lämnar familjen hemmet. 8.30 börjar första lektionen, period 1. En period är 55 minuter. Efter period 1 har vi fyra minuters rast innan en klocka signalerar att vi har en minut kvar innan period 2 börjar. När den är avklarad är det 'morning tea', då man äter en frukt, macka eller syltmunk för att hålla energin uppe.

Jag kan inte säga att jag är helt förtjust i den här strategin (jag har dock prövat den innan jag avfärdade den) Jag äter istället vad Stephen svänger ihop till frukost, typ ägg, bacon och toast, och en skål müsli eller andra flingor, och sen struntar jag i morning tea.

Efter morning tea som är 20 minuter (eller 25, vet inte riktigt) ringer klockan in för period 3, som följs av 5 minuters rast innan period 4. Det är här det börjar bli komplicerat: efter period 4 är det lunch i typ 45 minuter, där jag brukar äta en matigare macka och en frukt, och kanske avsluta med en chokladbit eller något annat sött. Efter den spartanska lunchen ringer klockan till något jag inte ens vet namnet på.

Inte nog med att jag inte vet vad det heter, varje dag är det någon ny aktivitet jag inte har en susning om förräns ungefär fem minuter innan. Oftast brukar det vara en samling för ens 'house' (precis som i Harry Potter, ja) eller något för hela skolan.

Idag samlades hela år åtta i aulan och på tre projektordukar visades en slags propagandafilm som hette 'True Blue'. True Blue Aussie är ett uttryck som jag klurat ut betyder något i stil med Ärlig, Stolt, Kapabel, Solbränd, Snygg, Rolig, Vältränad och Charmig man som kan ta en spark i magen utan att blinka. Filmen var bra gjord, musiken var sån där rock som gammeldags vuxna tycker är häftig och ungdomlig med texter som 'I just want to be meeee' och liknande.

Det var inte helt uppenbart att det var propaganda för att gå med i armén, det var många ämnen som togs upp: att offra sig för stackars sudanesiska flyktingar som kommer till Australien (av någon anledning gillar sudaneser Australien, och speciellt Toowoomba), offra sig för sina kompisar och offra sig hit och dit. Att offra sig i armen var ett inslag i mitten av filmen, mycket slugt inlindat i annat. Jag tycker att sånt här är lite äckligt, och jag undrar vilken sorts människa det är som försöker öka ungas intresse för detta.

Visst, jag är ingen naiv pacifist, men jag tror dels att man kan klara sig med en betydligt mindre armé än vad länder idag har. Dom mäter antal soldater som andra mäter vem som kissar längst, eller själva redskapet självt. Och dels tror jag att den lilla krigsstyrka som skulle vara skulle utgöras av mognare män till skillnad från 19-åringar som fortfarande är sexuellt frustrerade. En bunt seniga 30-åringar ska det vara . Gymbiffar är uteslutna. Dessa ska ha en genuin vilja att hjälpa till som drivkraft, motsatt mot dagens Australiensiska system där en karriär i militären är ett lockande och likvärdigt alternativ till universitet för dom som helt enkelt saknar hjärnkapacitet att plugga sig till betyg som räcker till universitetsstudier. Jag ska inte ens börja skriva om dom som går med i militären för att dom inte har en god nog ekonomi att studera på universitet. Det är bara sorgligt.

Undrar om den som kommer på alla rekryteringsknep bara är dum och godtrogen, eller faktiskt är en slug, äcklig jävel som inte bara skickar unga till köttkvarnen, utan också får dom att bli stolta över vart dom ska.

Förra veckan belönades en kille i mitt löplag med ett ADFA-award (Australian Defense Force-something) Han fick en bärbar dator, betalda studier och sedan en garanterad tjänst i militären när han pluggat färdigt. Jag har en känsla av att han skrev på ett kontrakt i samband med detta, och att garanterad i det här fallet lika mycket betyder obligatorisk.

Men åter till skolschemat. Efter cirkus 30 minuter av det här ringer klockan igen, fast här tar sig ofta många föreläsare eller talare sig friheten att dra över lite till lärarnas stora förtret. Period 5 ska börja, och slutar 15.10. Efter detta sköljer friheten över en som en varm våg när klockan ringer ut dagens slut.

Jag, som ju som bekant är lite träningsmanisk, väntade idag 20 minuter efter skoldagens slut på att löpträningen skulle börja (efter den träningen är jag i gymmet i 20 minuter innan basketträningen börjar). Klockan ringer tappert än en gång för att förkunna att skolans träningar nu börjar: tennis, AFL, rugby, fotboll och what not. Vi sprang tystlåtna flera varv runt en av skolans flera gräsplaner, och utöver väsandet av fötter mot torrt gräs hördes bara vindens sus och en och en annan konstig fågels tjut. Ja, och kadetterna förstås.

'Cadets', är ungefär som en paramilitär motsvarighet till svenska scouterna. Scouter gör knutar och paddlar kanot. Cadets laddar gevär och stampar omkring medan en ledare skriker 'LEFT - RIGHT - LEFT - RIGHT'. Jävla losers...

. . .

Som en liten avslutning följer en liten lista med situationer där tetris-skills kommer till pass:
>när du packar din lilla lunchlåda. (jag erkänner att jag löste dagens äpple-mack-och-banan problem med att skära av en bit av bananen)
>när du inte orkar gå ut med soporna, och löser det med lite tetristänk. (och våld)
>när man ska lösa min pusselkub från Moderna Muséet. (här är våld tyvärr inte en lösning... än)

/H