döden är ett knepigt begrepp

Usch för döden säger jag bara, en sjysst kompis berättade i söndags atthan tack vare avsaknad av lever och diverse annat livsviktigt i kroppen förmodas dö vid åldern av 25. Synd på en så cool snubbe, fast jag undrar ändå om inte majoriteten av hans coolhet beror på just detta med livsprognosen. I och med accepterandet (eller åtminstone vetskapen) av sitt bäst-före-datum har han vunnit mycket.

Ja, planen var att jag skulle ellaborera lite på det området, men jag tror att jag klämt in nog med putslustiga metaforer och omskrivningar i det lilla jag faktiskt hade att säga. Jag hade inte tänkt publicera den lilla utsvävningen, men jag ändrade mig.

Igår spreds ett rykte om att en pöjk i år 8 (då är man typ 11 bast enligt mina beräkningar) kastade in handduken mitt på skolgården. Och nej, han fick inte helt enkelt nog av skolan och alla dess regler och vandrade därifrån; killen lämnade jämmerdalen för gott.

Hux flux och faktiskt utan någon synbar anledningfick han någon slags kollaps och senare på eftermiddagen dog han på sjukhuset. Ett litet liv borta som om man blåst ut ett ljus.

Dagens skolprogram konfirmerade ryktena genom att inledas med morgonmöte i aulan; tyst minut, tal och allt vad som hör till. Av någon anledning gick hela dagen efter det i slowmotion för mig. Jag kände mig inte speciellt gripen av att stackarn dött eller så, och inte heller påminnd om mitt livs förgänglighet, men ändå leifade jag runt hela dagen. (här är en youtubelänk, http://www.youtube.com/watch?v=JnwbLQy5uD0, efter mycket möda och besvär)

Ja, jag erkänner att jag var väldigt trött, men ändå kändes det som att sekundvisaren på salarnas klockor kämpade genom sirap för att nå fram till nästa hack, och att alla människor var ställda på en hastighet ovan min. Rätt freaky, men inte helt obehagligt.

Det känns inte som att jag lärt mig nåt, men ändå liksom tjänat på något sätt. Kanske var det för att 7 timmar kändes som 14, och att den sida av mig som tycker att tiden aldrig räcker till fick sudda bort sin sura min och helt hejdlöst som ett barn slösa tid på att studera dolda mönster i golvet, se minutvisaren kamp för att hålla takten med sekundvisaren eller helt enkelt förlora sig i känslan av att med nogrant avvägda rörelser packa ihop skolprylarna från bänken.
Det var liksom effektivt utnyttjande av tid jag inte ens visste jag hade.


Här är en liten disclaimer:Jag har aldrig skrivit på ett inlägg så här länge, och jag kan säga att jag hunnit med tre msn-konversationer och en och en halv Bob Hund-skiva under skrivande tid. Dessutom förlorade jag allt formatering av texten när det var klart och fick göra om, sen fick jag göra om igen. Därför kanske det verkar lite ostrukturerat,
but what the heck, lets get a bit crazy som Bob Ross skulle ha sagt.

Haha ja den mannen, han kan konsten att leva i slow motion (sök på youtube vettja)