komplicerade operationer

I'm just embarking upon a enormously complicated enterprise: jag ska skriva blogg, chatta på engelska och lyssna på svensk radio. Samtidigt.

Eller, det där lät ju ofantligt dumt. Som när man tar sig an svåra grejer man vet man kommer misslyckas med så att man blir ursäktad för sitt automatiska misslyckande. Jag stänger härmed av Fredrik & Filips sommarprat och slutar lyssna på min unge väns umbäranden med att måla krukor.

Idag är det söndag, och jag känner mig fortfarande schleten från i fredags. Det är synd, för mellan fredag och söndag kommer ju lördag. Just den här lördagen var ett pretentiöst 'Dinner Party' planerat. Klockan 18 skulle man rocka upp till en killes lyxiga hus som ligger än mer lyxigt beläget i ett inhägnat lyxområde. Med lyxutsikt.

Vanligtvis brukar jag har lite svårt för snobberier och att sitta på höga stolar, och uttalat välbärgade människor har jag en automatisk kylighet emot, vilket både är synd och dumt. Jag skyller väl på något i det svenska förhållningssättet. Ja denna egenskap som jag ogillar är också ironiskt nog en av mina största styrkor här nere när det gäller integreringen.

Precis som Sverige har Jantelagen och ett antal andra karaktäristiska uttyck har Australien sitt "Tall Poppy-syndrome": Du ska banne mig inte vara självgod eller bättre än någon annan, och är du det är det dina medmänniskors förbannade rätt att ta ner dig på jorden igen. En positiv grej med det här är att Australiensare i regel är maniskt ödmjuka och självdistanserade.

Hur som helst, det som gör att jag verkligen gillar den här rikemannaynglingen är att han är generös utan att för den delen verka desperat för lite mänskligt gillande. Han är ingen von Anka (eller mr. Burns) som sitter och surar hemma i slottet på julafton, och vältrar sig i lyx och ensamhet om vartannat. Han tar ett initiativ till att dela med sig av lyxens glamour och bjuder på middag serverad i ett speciellt rum i hans hus.

Naturligtvis förväntades man vara finklädd, en kille hade lånat sin pappas bröllopskostym medan en annan hade personliga manschettknappar. Ja, eftersom jag inte tog med mig min kostym fick jag ta skeden i vacker hand och köpa en. Jag tror jag redan nämnt hur mycket jag gillar second-handbutikerna här, och jag blev inte besviken den här gången heller, kostym + skjorta = 13.50 dollar. Kostymen har förmodligen tillhört en rätt stor gamling som trillat av pinn, och skjortan såg sin storhetstid nån gång i mitten av discoeran, men i vetskapen att det inte är kläderna som gör mannen, utan hur man bär kläderna som avgör deras snygghet kände jag mig självsäker i min budgetoutfit.

Jag blev ju helt ägd på klädfronten, men whatever, jag är ju utländsk.

En kompis gjorde succé med sin imitation av min accent, och även om jag tycker den var lite överdriven måste jag erkänna att han gjorde ett bra jobb. Fast förnärmad vart jag inte, eftersom jag stup i kvarten hör hur cool och exotisk den är. Faktum är att jag är lite rädd för att min engelska kommer bli för engelsk, och att jag därigenom förlorar lite av min identitet. Det kan vara värt att tänka på nästa gång du hör en bryten svenska när du stämplar din åkremsa.

Ja, alltså jag gjorde hela den här dinner party-kopplingen för att säga att jag tyvärr var väldigt trött och osocial under kvällen, men jag spädde på lite extra. Jag har en hel dag att slösa bort idag, ska kanske till och med ta en promenad.

För övrigt talade jag nyss med min gamle klätterkamrat för första gången sedan jag lämnade Sverige, och blev oerhört glad när han berättade att dom andra klättrarna från mitt stammishak hälsade och undrade hur jag har det och så. Att känna sig påtänkt är verkligen värmande.

Men få inget dåligt samvete nu eller så, för jag kan ju erkänna att jag glömt bort att posta ett brev till hemmacrewet som jag skrev för några veckor sen. Får nog plita ihop ett nytt, eftersom ytterst lite av det gamla fortfarande gäller.

haha, nu när jag tänker efter kommer jag på att jag hade tänkt skriva ett kort inlägg om min portabla hårddisk i det här inlägget, men så vart det ju inte. Ett bevis på hur spontan jag är kanske?

Eller vilken ordbajsare jag egentligen är...