Hade tänkt skriva en massa om hur najs all teknologi är igår, tyvärr så kom det av sig på grund av påhittet som kallas msn. Att skriva ett inlägg eller sköta en konversation är verkligen ett antingen eller val kom jag på.
Det lite (o)lustiga är att jag i princip glömt det mesta, och det som igår lät så perfekt i mitt huvud känns idag faktiskt rätt töntigt. Men var det inte nån långhårig gammal kines som sa att man inte kan stiga ner i samma flod två gånger? Rätt häftigt att man, eller i alla fall jag, utvecklas såpass fort att det man dagen före tyckte var bra känns krystat och obra dagen därpå. Fast nu när jag tänker på det känns det lite som att sitta på en rymdraket med förbundna ögon, fort går det och vart har man ingen aning om.
Men musiken jag igår fann ytterst älskvärd (Florian Meindl) tycker jag idag är minst lika bra, så på nåt sätt är jag ju kvar där jag var, eller kanske jag tog med mig lite på färden? Men om man sen ser på fenomenet dagsform, nåt jag inom klättring erfarit varierar. Enormt. Med den så kan man ju kontinuerligt bli starkare i ett par dagar, bara för att helt plötsligt inte kunna prestera ett skit. Helt utan att man fattar varför, trots att man läst både biologi och fysik hit och dit. Viktig som jag kände mig när jag fick betyg i de ämnena, ja nu känns det inte lika nödvändigt.
Min raketliknelse fall i stöpet, jag får väl övergå till att likna människan med den värsta sortens snorkråka, man är väldigt elastisk i alla riktningar och bara för man i håller i något för stunden behöver man inte släppt det man höll i innan.
This is taking worrying turns, better stop soon.
Hmm... byt ut snorkråkan med tuggummi, låter trevligare så.
Jag är trött och sjuk, min dagsform inte på topp så att säga. Fast vad vet jag, imorgon kanske det är sämre och jag önskar jag var lika på "topp" som igår. Nä nu ska jag lyssna på Stephan Bodzin - Bedford och blunda, vem sa att datorgjord musik inte kan förmedla känslor?
No comments:
Post a Comment