Sällan har min stol varit så här skön, och värmen i huset så behaglig som nu. Idag begav jag mig ut på klätterexpedition i de djupa skogarna i Haninge, det blev min första gång jag klättrade utomhus. Vi var tre glada rookies, en mittemellan och en überveteran. Vi var kalla och vi var heller inte helt förberedda på vad som väntade oss (och vad som väntades av oss)
Men vi var entusiastiska.
Fast mina prestationer på ett svinkallt block ute i ingenstans tänker jag inte skriva om, kul läsning liksom. Det som däremot var lite mer nämnvärt var att den mittemellanerfarne medlemmen av expeditionen kommer från Indonesien och varit i Sverige i en månad. We've been talking English all day, because we're such a swell bunch. Actually all the way home I've been thinking in English, it's just now after talking a bit to my Swedish mates I've returned to speaking, and thinking, Swedish. Whatever.
Det var i alla fall trevligt, men jag lade märke till att man ofta föll tillbaka på att berätta om Sverige respektive Indonesien. Och visst är väl det harmlöst? Det är ju helt perfekt för obekanta människor att tala om, alla pinsamma tystnader blir uppkäkade av dravel om tunnelbanan och cigarettpris och annat. Men här kommer det fina med det hela: man tror att man kommer varandra närmre, att man lär känna den andre mer. Men nej, det gör man faktiskt inte, inte mer än man känner någon figur ur en teveserie.
Dagens lilla iaktagelse kan man kalla det.
I övrigt så var vädret fint, och det var en mordiskt fin solnedgång jag fick bevittna under min promenad hem från bussen (ca 20 minuter lång...)
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment