2 Mars - Italien

Idag skulle jag gå ut i den lilla alpbyn Passo Di Tonale för att inhandla en liten present till min mamma som fyller år imorgon. Lättare sagt än gjort.
Italienare måste ju ha sämst smak i hela världen. Varenda gång jag hört snuttar ur italiensk radio har det varit samma jävla eurotrance som var töntig redan för tio år sedan i Sverige. Igår hörde jag Rednex spelas på högsta volym i nåt sorts "discotek". Discoteket slapp Hampus närvaro. Och om inte denna örontortyr spelas är det en äcklig liten gubbe som sitter och läser ens horoskop över telefon, och han lyckas till 100% låta som Hannibal Lecter. "Ssssoo, Clarissssssa Sssssstarling". Rather creepy.

Givetvis bygger jag inte mitt påstående om italienares dåliga smak bara på ovanstående, jag har också sett vilka skidkläder de föredrar, och vilka solglasögon de anser vara fräsigast att ha. Och värst av allt: deras butiker riktade till (i alla fall hoppas jag) 10-åringar. En läderväska i guldimitation med glasdiamanter stora som harpluttar, någon som är sugen? Eller för de som inte är lika vräkiga fanns det en väska i brunt läder med texten "Crazy Frog" skriven i pärlor.

Skona mig.

Jag gick ett varv runt hela jävla byn för att finna något till en början personligt, roligt och fint att ge bort. Efter ett tag insåg jag att chansen att hitta något som stämde in på alla tre skulle vara omöjligt, det fick bli en av dom. Dock var ju fint inte att tala om, mer om det senare. Roligt? Nej, det fanns inte heller. Eller så kanske det vimlade av lustigheter jag inte förstod. Personligt? Tyvärr har min kära mor en personlighet som inte stämmer överens med den italienska mallen, så alla små hundvalpar, änglar med fjärilsvingar och annan skit gick bort.

På ett ställe övervägde jag seriöst att köpa lite hemlagade karameller, men det skulle vara lite som att erkänna nederlaget. Dessutom brukar hemgjort godis oftast smaka så lite att alla i rummet tar på sig någon slags tack-för-den-fula-julklappen-min. Tacka vet jag lite präktiga kemikalier och syntetiska sötningsmedel man får cancer av. Aspartam, sucralos och hela E-13 till E-52, det är godis det. Man får ju inte glömma emulgeringsmedlet, vad i hela friden det nu gör.

Jo det här med fint, tydligen verkar alla italienare tycka att det är fint att ställa upp små scener med äckliga små troll i sina bokhyllor. Antingen dessa äckliga troll, fula små tomtar eller värst av allt: en drake som sitter på en döskalle och håller i ett svärd. Vad hände med trädgårdstomten?
Till sist kom jag in i en liten smyckesaffär, ståltråd och gummisnöre, plastpärla och neonfärg till trots, här bestämde jag mig för att hitta något. Men det var utan tvekan den läskigaste butiksupplevelse jag varit med om, en liten lokal med mycket utrymme mellan Ikea-hyllorna och en gammal dinosaurie som stod blick stilla bakom kassan och följde min minsta lilla rörelse. Jag var helt ensam i butiken, tillsammans med denna människa. Stämningen var allt annat än avslappnad. Att kassaapparaten lät som ett gigantiskt gameboy verkade vara menat att lätta den lite tryckta stämningen, men i den extrema tystnad som rådde utöver min tinnitus lät det ganska fel.

Tredje gången gilt heter ju, och det här är tredje gången jag är i Italien på 18 månader, så det lär nog dröja ett tag innan jag hittar min väg tillbaka hit.