Kalla mig Fritz

Det finns en grej som verkligen delar upp människor i grupper. Vissa gör det bara för att mamma säger åt dom, andra tigger om pengar för att göra om det. Sen finns det ett otal andra varianter, den jag tillhör är dom som drar sig för att göra det för att risken att resultatet blir sämre än nuläget.

Jag pratar om att klippa håret.
För några minuter tog min snälla mor upp skäggtrimmern och gav mig 2-mmbehandlingen.

Jag måste ha den allra tråkigaste strategin som finns när det gäller hår; jag snaggar mig ungefär två gånger om året och låter det växa där mellan.

Men på något sätt så känns det alltid lite konstigt att snagga sig, eller att bara klippa sig för den delen med. I alla fall för mig. Att byta ut det man vant sig vid och sett växa under en lång tid mot att helt skala av och förbyta mot något helt nytt. Det känns liksom tryggare att skjuta på klippningen i en månad eller två och se vad moder Natur förärar en med istället för att utan rädsla bara klippa av sig rubb o stubb.

Så gott som alla gånger minns jag mig ha blivit övertygad av argumentet att man inte ska falla in i något, att man så fort man vant sig ska slå upp. Omväxling förnöjer. Men mest tror jag det är för att man inte ska stagnera, men att göra det bara för att är ju också ett argument.