Sådär, jag raderade just ett långt och svavelosande inlägg som handlade om Veckorevýns bloggpriser och där jag med bitter kritik ifrågasatte domarnas eventuella lämplighet inför posten. Låt oss bara säga att jag inte förstår hur man ens kan förvänta sig att ens pris ska bli taget på allvar när det delas ut till bloggar som använder smileys som skiljetecken...

Men nåja det var skönt att kunna se allt det som min vrede manifesterat försvinna i ett ögonblick när jag markerade det och tryckte på delete, lite som buddhistisk själarening fast i fast-forward. Dessutom känner jag mig lite större och mer mogen nu i denna version av mig själv som sitter här och skriver, än den människa jag hade varit om jag publicerat mina bittra små rader. Hat och illvilja brukar jag i regel uppfatta som två begrepp som gör sig ytterst dåligt i permanent form, att skriva ner (eller på fånga på vilket sätt som helst) arga tankar eller liknande kommer bara förr eller senare åldras till något som är väldigt fånigt. I stundens hetta så spelar det ju ingen roll vad man slänger ur sig eftersom chansen är god att det kommer att glömmas och inte kunna hållas mot en, men om man däremot skriver t.ex. ett brev så har man en permanent liten manifestation över tankar och åsikter som inte kommer att hålla för tiden tand - ja, förutsatt att hat och ovilja inte är något permanent då alltså. Tids nog har man bara bytt åsikt och då står man där och skäms över hur dumt och fånigt man skrivit.

Ja alltså om man inte är helt jävla dum i huvudet då, typ som Jimmie Åkesson.



För övrigt så skakade jag hand med den här muppen igår, Ricardo Villalobos. Sådärja, efter att ha missat hans två spelningar någonsin i Sverige så såg jag honom live igår på Fabric. Första gången han spelade i Stockholm så var det på Esque (eller Grodan... minns inte riktigt) men då hade jag och polarna planerat något som jag inte ens minns vad det var och jag kände mig tyvärr för lojal för att avvika från planen. Nästa gång, ungefär ett och ett halvt år senare, så hade jag stämt träff med en flicka och var helt inriktad på det när jag insåg att the man skulle lira på Nordic Light just samma kväll (fråga mig inte varför jag inte haft bättre koll i förväg). I ett klassiskt exempel på det gamla indianska talesättet att 'den som jagar efter två kaniner kommer inte att få någon av dem' så gjorde jag flickan besviken men lyckades ändå missa det där jävla dj-setet.

Men inte igår. HAH.