Det som finns utanför fönstret är som en livsfarlig fälla. Ser ju jättefint ut, men temperaturen lurar strax ovanför nollan. Lite som när man bränner sig på saker, vissa saker ser man bara inte.
Hur många har inte bränt tungan på sitt frukostte bara för att girigheten tog överhanden? Man ville inte vänta, skulle ha tet på direkten. Man belönas med en bränd tunga som tjänar som påminnelse för dagen. Fast hur många har inte bränt tungan mer än en gång? Man lär sig bara inte. Eller så är man väl medveten men hoppas på något sätt att man har en okänsligare tungspets än sist, eller att tet svalnat. Hur som helst verkar det ju bara omöjligt att lära sig undvika ett så simpelt misstag.
En bekant till mig ställde frågan "varför gillar du musik" till en bred mängd åhörare. You guessed right, han fick många olika svar. Men alla bara svamlade, och det är ju verkligen förståeligt. Försök svara på frågan själv. Mitt svar blev ett svammel om bilar, landskap och lite annat flum. En någorlunda vettig sak jag sa var i alla fall att jag gillar musik för att jag inte behöver förklara det.
Men kanske man sjunker en nivå djupare in i musiken om man verkligen benar ut vad det är med den man gillar? Eller så ska man absolut inte ens försöka, man får lära sig att låta vissa saker vara. Att svara på den frågan går väl inte förräns man själv prövat båda, men med den frågan i bakhuvudet kanske man ska tänka efter en gång till när man står där med stjärnkikaren i högsta hugg.
Vissa saker vill man inte se.
Är det bara jag som tycker att Paranoid Android är om inte överskattad så i alla fall söndersågad av de hemska gitarrsolona?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment