Låg just i min säng och spelade munspel för att smälta den senaste timmans intryck (äppelpajen) och sneglade ut genom fönstret när jag gjorde så. Några timmar tidigare när jag gick ut för att handla så gick jag förbi tre indiska grabbar här på gården, och nu, timmar senare, springer de omkring i någon esoterisk lek som ärligt talat gör mig avundsjuk och nostalgisk och i största allmänhet får mig att längta tillbaka till barndomen.
Fast sen vid närmare och mer kritisk eftertanke; nej. Fuck that. Barndomen var på det stora hela jävligt tråkig, för att vara rättfram. Man gick mest och väntade på att bli lite äldre, och nu när den lilla pojken Hampus för en sekund reinkarneras till min 19-åriga kropp är han överlycklig. Han får vara uppe hur länge han vill och han kan sluka äppelpaj bäst fan han vill utan att någon annan vet bäst. Barndom upplevs bäst i form av minnen.
Jag rotade genom den hylla i skafferiet där massa gamla grejer ligger och skräpar som alla kan ta utav och fann till min stora glädje chokladmousse i pulverform. In a random act of kindness tänkte jag att nu ska det bannemig bli efterrätt ikväll för alla i lägenheten, och jag satte på lite musik och började vispa mjölk och pulver för knug och fosterland. 3 minuter med elvisp eller 5 minuter för hand stod det (på italienska, paketet verkade vara importerat på något vänster.)
Efter 20 minuter såg köket ut som det kök där detta utspelade sig.
Jag började snart ifrågasätta först vilken sorts Arnold som italienarna räknat med skulle vispa. Sen började jag ifrågasätta om italienska minuter är mer händelserika än svenska minuter. Till sist började jag ifrågasätta om jag haft i för mycket mjölk. Ska bli spännande att se resultatet efter kylningen.
No comments:
Post a Comment