Nu när dessa tre minuter är över så återvänder jag till den musik jag ursprungligen tänkt låta vara soundtracket till detta sätt att skriva det klassiska "jag-vet-inte-vad-jag-ska-skriva-om-men-skriver-ändå"-inlägget som så smärtsamt ofta förekommer i vår lilla bloggosfär, och inte heller jag är immun mot.
Egentligen har jag massor att skriva om men det känns som att jag på något sätt inte kan tugga det i min hjärna och sortera in i fack för att sedan återge det här. Det är väldigt skönt att nu ha flyttat i ett litet rum som jag kan kalla mitt egna, men samtidigt så nästan överväldigas jag av de få kvadratmetrar jag har att förfoga över. Oförmögen att organisera mina pinaler sitter jag som på en tron av oreda och skriver blogginlägg om svårigheten att städa när man inte ens vet säkert hur man vill att allt ska se ut i städat skick.
Jag håller det för ytterst osannolikt att skälet till denna smått existensiella ängslan skulle kunna vara orsakad av en lång, lång gårdagskväll kantad av bjudöl, men likväl kan jag inte utesluta att jag lider utav någon sorts väldigt mystisk och subtil bakfylla helt enkelt. Kanske skulle saken bäst behandlas med handskrivna esoteriska meningar i min journal och låtas bero där, men å andra sidan så varför inte experimentera med nya medier?
Det är en väldigt fin septemberdag här i London, varm och solig till den grad att det är svårt att bara sitta inne. Jag gick ut en liten vända, svängde förbi Nicke Nyfiken för att se efter när jag jobbar imorgon (heldag)och därefter gå dit fötterna förde mig. Jag hade på känn att jag skulle hamna på British Library attraherad av nostalgi till där mina engelska dagar började, en frenetisk jakt på jobb över det kostnadsfria internet som tillhandahålls trådlöst, och för att jag gillar deras lika kostnadsfria utställningar av diverse föremål av intresse. Man kan t.ex. beskåda Gutenbergbibeln, originaltexter från Beatles nerkrafsade på vad som fanns till hands och diverse andra föremål av som kan intressera librofilen. Det finns antika sjärnkartor utställlda och religiösa dokument och målningar från alla världsreligioner, så kort och gott kan man lätt förlora sig själv i historia (eller inspirerade dagdrömmar) där för någon timme.
Men så blev icke fallet idag, istället gick jag för att undersöka ett frukostcafé som Arge Kocken tipsade om igår. Det låg på en gemytlig liten gata inträngt mellan diverse 'moderna' caféer som lägger tonvikten på rättvisemärkningar, antioxidanter och fin inredning helt i tidens anda - tyvärr var mitt mål, King's Café, stängt för dagen men det gick ändå att utifrån få en rätt bra bild över vilket sorts ställe det var: skitfula möbler, exteriör som skriker 80-tal och en knögglig meny utskriven på a4-papper och upptejpad bredvid dörren. Bacon, egg, bangers, kaffe, omelett - the list goes on. Priserna mycket humana.
Jag började genast drömma om att äta en sen frukost där med svenska vänner efter en kväll längs Camdens kanal. Så läser du detta och funderar på ett besök kan jag nu meddela att jag både har någonstans att sova och någonstans att äta sjysst frukost, typ de två viktigaste komponenterna i ens korporeala liv. Nåja, jag gick vidare nerför gatan och kom att passera ett community sports centre. Jag gick in och undersökte huruvida man kan arrangera något slags fotbollslag som spelar någon gång i veckan, men strax efter jag hunnit bli entusiastisk inför idén så insåg jag att mitt omväxlande schema brutalt utesluter sådan schemalagd rekreation, så jag gick hem istället.
Än så länge är det några timmar kvar på dagen, och jag undrar om jag inte ska viga dem åt att introducera mig i kvarteret. Det vill säga köpa något trivialt på cornerstoren och försöka göra ett intryck på mannen bakom kassan, för att därefter ta en öl på puben som ligger - bokstavligen talat - ett stenkast från min boning. Jag fostrar en slags fantasi om att mitt liv skulle komma att bli en kopia av Hugh Grant's i Notting Hill där man glatt morsar på gemene man och är en känd och uppskattad person i sitt närområde. Återigen dyker det här gäckande besöket upp i tankarna: "hur häftigt vore det inte att stoltsera med att vara stammis någonstans?". Bättre gjort än sagt faktiskt; en snickers och en I.P.A. skulle inte sitta fel, speciellt inte nu när dels löningen närmar sig och jag har lite pengar över så att det kan avnjutas med det renaste av samvete, och dels har min mat fixad för ett tag framöver i och med att jag fick möjligheten att plocka allt jag ville från skafferiet i den gamla lägenheten (som alla som bodde i behövde flytta ut ur).
On a side note så kanske jag bara drömde om det, men jag har en minnesbild av att den ända bloggaren som jag regelbundet läser faktiskt länkade till min blogg på sin. Det känns mer som en dröm (alltså, i det drömska sammanhanget: att det är en fragmentarisk minnesbild - inte att det är en dröm som gått i uppfyllelse, oavsett hur mycket respekt jag har för Olofs blogg) än ett riktigt minne. Jag drar ut på väntan innan jag sätter punkt för mitt egna inlägg och beger mig över till hans blogg för att undersöka.
vänta
vänta
http://olofberg.blogg.se/
damn..
No comments:
Post a Comment