Igår laddade jag åter igen ner ett litet älskvärt program för att generera och färglägga fraktaler med och så här såg gårddagens första meditation ut,
Nåja. Glädjen var enorm när jag kom hem ikväll och märkte att toan funkar att spola som vanligt nu. Tack vare ett segt avlopp har varje spolning fram tills nu varit ett enormt risktagande med tanke på att toaskålen fylldes upp farligt nära kanten vid varje spolning innan det hann börja sjunka undan, och äntligen slipper jag nu se vad mina lägenhetskompisar käkat till middag när jag gör min morgonrutin. Tydligen så är det rostiga rör för hela huset och ungefär en gång i månaden får nån stackars kommunalanställd sate komma ut hit till ghettot och rensa röret. Med tanke på alla nationaliteter på gården och deras olika respektive kryddpaletter i matlagningen så måste hans jobb vara minst sagt... färgstarkt.
På tal om kryddpalett fick jag en kommentar om en tallrik jag skickat ner idag. Managern kom upp (köket ligger på våningen ovanpå baren) och började lite försynt att säga att 'ja jo allt var bra med kycklingen, men gästen tyckte att det var lite liiite för starkt... allt annat var bara bra men det var liiiite för starkt.' Lite förvånad blev jag, eftersom jag skickat ner ett formidabelt mästerverk som hade antagit skulle komma att besjungas episkt i mången kommande generation. Kycklingen hade tillagats i 4 steg och omsorgsfullt smetats in i rikligt med piri piri-marinad för att slutligen eldas (ja, eldas) i grillen. Först fick jag panik när jag såg att alla röda kryddor bränts till ett svart skal på den stackars fågeln och att den faktiskt brann, men snart spreds ett häpnat leende i mitt ansikte när jag skrapade loss det brända yttre och beskådade den perfekt tillagade kycklingen som låg framför mig, som en nyfödd fjäril ur sin puppa, som den mest mästerligt flamberade marshmallow. Som en fågel fenix.
Med blandade känslor skiljdes jag från detta magnum opus i mathissen, en tår dansade ner för min kind, och jag bad för pippijågelns lyckosamma framtid.
För stark ja. Det heter ju för satan spicy roast chicken på menyn.
Nästa version gjordes totalt utan inspiration eller inlevelse och det mottogs givetvis mycket varmare av gästen (en annan person, mind). Verkligheten har vunnit en gång till och konstnären blivit slagen till marken och reformerad till Joe Doe. Det gör ont i själen.
Det gör ont i mina fingrar också. Jag hade den föreställningen att ju duktigare i köket man blev desto mindre skulle man göra sig illa men det verkar snarast förhålla sig tvärt om. I takt med hur snabbare och mer intuitiv man blir blir man också desto vildare skulle jag vilja säga, och på något sätt lite mer badass helt enkelt. Det är en sjuk sorts kick när man för bråkdelen av en sekund överväger mellan att gå och hämta en grytlapp men förlora några sekunder eller att helt enkelt utföra stordådet utan något skydd fast till priset av en brännblåsa. Med jordnötssmörsmackan i ena handen sitter man sen på kvällen och beundrar sin smärtmedalj av hårdkokthet som sitter på fingret och bultar.
Ärligt talat så ådrar jag mig dom flesta brännmärkena för att jag glömt att något är varmt och dum som en gås lyfter upp dem. Sen är det bara en fråga om självkontroll och en för-och-emot-avvägning mellan att typ släppa grytan med kokande vatten i golvet nu på direkten eller ställa ner den kontrollerat någonstans.
Nu kom en annan av de inneboende in. Hon såg väldigt bedrövad ut faktiskt. Hon frågade lite modstulet hur länge det var kvar på torkprogrammet som tvättmaskinen utför på mina kläder och jag såg att hon hade en mikropizza i en plastpåse.
Anledningen till hennes besvikelse är att säkringen till köket inte är helt pålitlig - ett par elplattor på, vattenkokare och kanske en brödrost så slocknar hela härligheten. Krossade förväntningar är aldrig kul, så jag tyckte att hon i alla fall skulle försöka sätta på ugnen samtidigt som torktumlaren eftersom jag minsann framgångsrikt lyckats både rosta bröd och koka vatten samtidigt som det var igång.
Nu har torktumlaren stannat, men det vette fåglarna om det var för att programmet var färdigt eller för att den helt enkelt tröttnat på sitt liv och sökt sig till de sälla jaktmarkerna. Med tanke på att inte har en tillstymmelse till möjlighet att hänga upp saker på tork annars så borde jag vara lite mer orolig än vad jag egentligen är, men det här örttét från Twinnings måste vara typ lika starkt som benzodiazepiner eller litiumsalt för jag känner mig fullständigt ointresserad av torktumlarens liv och hälsa faktiskt. Avtrubbande örtté, undvik till frukost. Bör ej drickas av barn och gravida.
just kidding.
No comments:
Post a Comment