Que Bel Epoque

inte för att jag vet något att skriva om, bara att jag vill skriva. Sommarlovet hasar sig fram, jag gör ingenting på dagarna. De positiva aspekterna av det står i perfekt balans med de negativa. Ambivalent. Av någon anledning var jag extremt trött igår trots att jag sovit typ 8 timmar varje natt i en vecka. Och tröttheten har liksom smugit sig på under loppet av en vecka eller så, kanske är det min kropp som tillåter sig vara lite trött nu efter skolan. Den gick med skiten i kalsongerna och höll god min liksom.

Ja då vi vet lite mer om det då. Igår gav jag mig ut för att springa - jag brukar springa 7.8 km vanligtvis, men igår orkade jag inte ens fullfölja 5.6 km. Visst kan man förklara det med att jag dagen innan klättrat (jag gäspade mig både uppvärmning och klättring) och att jag dagen innan det sprungit mina vanliga 7.8, men inte ska väl kroppen vara så trött att den tror sig ha rätt att strejka för det? Något jävligt fishy är på gång. När jag berättade mina symptom för en kompis sa han att allt tyder på depression.

Hah, sa jag. Ofta. Men vid närmare eftertanke: om min egen kropp kan bedra min vilja kanske jag kan ha någon slags depression utan att riktigt veta om det. Kanske en depression i mitt undermedvetna? "blää jag vill inte åka till Toowoomba... wah wah... jag kommer få cancer.... gnäll... jag kommer inte kunna klättra... min ända vän kommer vara en känguru...." Allt detta medan jag, Hampus den orädde, glad och käck säger att det här kommer minsann bli ett äventyr som heter duga. Schizzo faktor på det.

Jaja, allt brukar ha en rätt så logisk förklaring, och även om det inte har det är det inte beständigt. Blir intressant att se vart det här landar.