Prolog

Ja, hur länge har jag inte tänkt på detta? Att ansluta mig till bloggarnas långa led. Länge har jag tänkt på det, ur någon slags narcissistisk synvinkel att mina tankar, idéer och resonemang skulle vara värda att dela med sig av. Dock har jag länge avhållits av tanken att det är självgott, och att folk dessutom inte kommer vara intresserade eftersom jag inte diskuterar vårmode eller något annat intressant.

Men en av de flera faktorer som fick mig att faktiskt börja skriva var att jag började undra att om ens tanke inte visar sig i något slags fysisk form, utan bara stannar i huvudet, då kanske det inte är en tanke, utan bara slöseri med tid. Eller så är det just det som definierar vad tankar är. Hur som helst så börjar jag skriva ner iallafall lite grann, bara för att vara på den säkra sidan.

Fast då kanske det inte är tankar längre.

Först hade jag tänkt att min web logg skulle heta Weltschmerz, ett underbart ord myntat av John Steinbeck, sen tänkte jag kalla den Samsara, den eviga cirkeln av lidande. Då slog det mig att båda namnen är hemskt dystra, så jag ändrade till Döda Hunden. Perfekt.

Och likt fan har jag ju glömt alla idéer jag fick på bussen som skulle göra min blogg till världens bästa, men det kanske är lika bra. Det här ska inte vara världens bästa blogg, den ska bara vara spontan. Men alla professionella bloggare som berättar för kvällstidningarnas läsare hur just deras blogg ska bli bäst menar ju på att det är spontanitet som är det viktigaste. Jag anar en paradox här.

Ja nu skulle det kännas naturligt att berätta vem jag är och sedan avsluta detta förord, men vem fan orkar? Jag är trött, hungrig, och har mycket annat att göra, så jag hade tänkt återkomma senare ikväll och skriva mitt första riktiga inlägg. Ni vet som på en cd-skiva (av en bra artist) där det först är ett bra intro, ca. 3-4 minuter långt, och sedan spår 2, som är så bra så det inte är sant.

Men tyvärr är inte spår 2 så värst bra efter ett tag, men då har man ju börjat lyssna igenom hela skivan och gillar helheten. Sen börjar man plocka ut guldkornen, de där låtarna som ligger längre bak på skivan och växer på en utan att man riktigt märker förräns man får en världens musikorgasm mitt på bussen eller en annan, valfri, plats där man vanligen avnjuter musik.

Fan jag skulle ju döpt bloggen till Livet, Universum och Allting.